Det är skillnad...

... mellan väst och öst. Det blir inte minst tydligt när vi i ett transnationellt möte upptäcker att vi diskuterar utifrån helt olika förutsättningar. Tex när det gäller fattigdom. Det är något som till viss del förekommer i Sverige, men inte alls i samma utsträckning som i Rumänien. De är ett fattigt land med små möjligheter till att skapa förändring. Ändå finns det människor med framtidstro och som arbetar för att det ska bli bättre. Det ger verkligen perspektiv till våra problem. Inte för att de blir mindre, utan för att vi verkligen har möjligheter att ta tag i saker och göra någoting åt dem - med alla våra resurser.

Det här påminner mig om min resa till Frankrike när jag var nyss fyllda 18 år och träffade franska ungdomar som inte hade möjligheter till studier eller till välbetalda jobb eller egentligen, ur svenska ögon, ett normalt liv. Det fick mig att känna att jag verkligen skulle ta tillvara på de chanser som jag hade som svensk, vilken bl.a. ledde till att när jag kom hem anmälde mig till Komvux-studier och sedan sökte till Umeå Universitet.

Nu ska jag hem till Svedala, efter några fantastiska dagar här i Debrecen, med mycket inspiration och nya trevliga , kära relationer. Nu är det dags för operation verkställ!!!!

Kafferast-funderingar!

Kafferast på det transnationellt möte i Debrecen,Ungern. toppen väder, toppentrevliga och intressanta människor och gårdagens möte mellan oss 8 personer från Nederländerna, England och Sverige var verkligen givande. Idag är det själva huvudkonferensen och då är vi betydligt fler länder och personer representerade och det handlar om intressanta klusterprojekt, Trippel helixprogram och hur skapa bästa förutsättningar för tillväxt för våra företag.

Men det är sig likt - när vi kommer till det vanliga företagandet så är det storskaligt, högteknologiskt och produktproducerande som gäller. Genusperspektivet är ointressant och likväl det småskaliga. Vilket blir bekymmersamt när det blir uppenbart hur mycket resurser som pumpas in till de företag som deltar i projekten.

Det finns fantastiska möjligheter för företagande både i Sverige och i Europa - om företaget passar in i mallen enligt ovan. Men som vi redan vet är kvinnors företagande för det mesta utanför mallen och då ser inte strukturerna potentialen och därmed så har företaget inte access till de möjligheter som samhället erbjuder.

Nu är det slut på kafferasten och jag återkommer med fler reflextioner!

Kaffe - en av livets förnödenheter?

Så var det dags att packa för en femdagarsresa. Jag har fått den äran att åka med på ett transnationellt möte i Debrecen, Ungern som expert och steakholder - spännade värre!
Mötet handlar bl.a. om företagande kvinnors villkor och möjligheter och det ska bli väldigt intressant att höra vad de andra sju ländernas representanter har för erfarenheter och kunskap.

Men åter till packandet. Förutom kläder, vilket inte heller är helt enkelt, funderar jag över vad jag inte klarar mig utan. Jag har alltid tyckt att det är urtöntigt att ta med sig hårdbröd och kaviar m.m. på semestern till Grekland eller var nu resan går. Men nu känner jag desperat att jag är lika töntig själv. Jag kommer inte att kunnavara utan mitt älsklingskaffe i fyra dagar. Så därför packar jag med resevattenkokaren, lilla Eva Solo-kamnnan och ett paket nymalet paket Rwanda... från Åre Kafferosteri. Om jag ändå tar med kaffet, kan jag ju lika gärna slänga med en burk Lime Honeybush-te från Brunkulla te Ab, använda Anna Viktorias businessväska och ta med några underbara karameller från Ingmos som bjudgodis. Så vilken tur att kaffet är en av livets förnödenheter - kankse det genrerar till lite svenska affärer!

Tvi vale, det är den egna vinningen och inte modet, som skapar förändring!

Efter en härlig, solig förmiddag ute på sjön Näktens is, kliver jag ur bilen vid brevlådan och hämtar dagens DI. Blir glatt överraskad av rubriken "GER INVESTOR KVINNOLYFT" och läser att valberedaren Petra Hedengran har sett till att öka andelen kvinnor med en tredjedel i några av landets största bolag. Under vägen upp till huset funderar jag över vad jag läst och känner att - Äntligen har en kvinna i en position varit modig och agerat för att förändra strukturerna och släppa in sina systrar. Jag känner mig så glad och tänker att nu börjar det hända något.

När vi packat ur bilen och kommit in sätter jag mig ner och läser hela artikeln och blir mer och mer besviken. Petra Hedengran har inte alls agerat på eget initiativ, utan har fått i uppdrag av sin arbetsgivare att hitta fler kvinnor och Investors ordförande Jacob Wallenberg ifjol införde en jämställdhetsbonus till vd Börje Ekholm. Fler kvinnor på chefsposter ger honom högre rörlig ersättning.

Glädjande nog säger Petra Hedengran, och som många av oss ändå har haft en känsla av, att det inte har varit särskilt svårt att finna mycket bra och kvalificerade kvinnliga kandidater. Det bidrar till att Handelsbankens vice vd Håkan Sandberg, (Skanskas valberedning) uttalande om att det inte går att trolla fram kvinnor, känns en aning otidsenligt och traditionellt.

Så även om det inte är beroende på modiga och solidariska kvinnor och män, så är det ändå huvudsaken att kvinnor kommer in i styrelserummen och på chefspositioner och att det inte längre går att försvara sig med att kompetens går före kön.

En tandlös 100-åring

Internationella kvinnodagen fyller 100 år idag.
Det är fantastiskt att kvinnorna för 100 år sedan lyckade instifta denna dag och att den tom är en helgdag i en del länder.

Den 8:emars brukar det vara ett helt annat utbud i våra tidningar, radiokanaler och TV-kanaler. Helt plötsligt finns det många intressanta kvinnor att berätta om och andra vinklingar på nyheterna där kvinnor ges mer plats, än de resterande 364 dagarna om året.

Jag känner mig oerhört ödmjuk inför alla de kvinnor som kämpat och skapat den verklighet vi lever idag. Utan er kamp hade inte något varit annorlunda än för 100 år sedan. Men vi måste fortsätta kämpa och stoppa in löständerna och bita till. Det räcker inte med en dag om året i media, inte heller med 80 % av lönen och inte med 18 % av statens företagsstöd.

Som Röda Bönor sjöng för snart 30 år sedan Vi ska gå ut tillsammans systrar i ett nytt liv, hand i hand tågar vi ner för gatorna...

Intet nytt på västfronten

I tre dagar och nätter har jag haft en liten febersjuk Hannes hos mig och jag har vandrat mellan TV-soffan, kylskåpet och sängen. Inte kollat mailen och inte pratat i telefon. Det har varit så härligt att bara vara mamma. Men nu är jag tillbaka i "verkligheten" och roat mig med att ögna igenom veckans Dagens Industri - har det hänt något nytt?

Måndag den 15 februari - Gnosjöregionen är gubbigast i landet, ang styrelseposter och vd-stolar. Men vd:n för Lundbergs pressgjuteri Cajsa Lundberg tror att det är en generationsfråga - De män som är nu är på gång att lämna över sina företag till sina barn, ser inte bara sina söner. Sen måste kvinnor bli bättre på att ta för sig!

Tisdag 16 februari - Ett debattinlägg "Här finns styrelsekvinnor" ang. näringsdepardementets lista på kvinnor kvalificerade för styrelseuppdrag. -Att det inte finns tillräckligt många kvinnor som platsar i bolagsstyrelser är en myt. Kompetensen finns, det handlar bara om att (valberedningarna, min kommentar) ta tillvara den.

Onsdag 17 februari - Ang. Akelius familjefejd. Roger Akelius anser att bolaget behöver en annan kraft i styrelserummet än en person som är gravid och har småbarn under två år. Dottern Anna-Maria Fuxens kommentar till sin pappas uttalande är - Jag är övertygad om att de flesta kvinnor med lätthet skulle kunna kombinera ett styrelseuppdrag med barnafödande.

Torsdag den 18 februari - Cristina Stenbeck gjorde ett sällsynt offentligt framträdande igår onsdag. Vid fråga om att få ihop livspusslet (eftersom hon väntar tvillingar och till sommaren kommer att ha tre barn under två år) svarar hon - Det går att kombinera, fråga bara Hans-Holger Albrecht, MTG:s vd, han har sju barn.

Nä, något nytt har inte hänt, istället kan jag inte låta bli att tänka på Margot Wallströms kommentar angående den låga andelen kvinnor i beslutspositioner i EU och den stämmer nog lite överallt i vårt samhälle. " Det är inte glastaket eller klister på golvet som är i vägen, det är ett tjockt lager män som är problemet"

Smolken i bägaren.

Idag är det fredag och både Vera och jag är fylld av förväntan. Den här helgen är det kalashelg. Vera ska på två sex-års kalas och jag ska gå på ett 50-års kalas. Det kommer att bli så kul!

Under lunchen på min föräldrainsats på dagis idag, blev det tal om dessa kalas. Då visade det sig att ett av barnen på dagis inte är bjuden på något av barnkalasen. Barnet frågade alla oss vuxna i tur och ordning - kan jag få gå på kalaset, och ingen av oss kunde ge ett vettigt svar. Barnet som bjudit in till kalas imorgon, satt bara tyst när frågan kom.

Det gör så ont i mig att se det här barnet som också vill gå på kalas. Varför är vi föräldrar så korttänkta ibland? Här måste vi vara vuxna och ta ett vuxet ansvar, annars medverkan vi till en form av uteslutning som kan upplevas som mobbing. Så hemskt kan det väl inte bli, även om barnet skulle var superjobbigt. Det är ju bara frågan om några timmar. Men för barnet som inte blir bjuden, kan den här känslan sitta i hela livet.

Så med en bitter smak i munnen ser jag ändå fram mot en rolig helg. Men på nästa dagismöte ska jag ta upp mina tankar om kalas och våra barn på dagis.

Skrivbordet är ingen bra arbetsplats...

... åtminstone inte om jag ska vara kreativ och utveckla nya idéer. Jag har ju veckorna efter jul inte gjort annat än suttit vid skrivbordet, mailat, fixat med ordrar m.m. När jag inte haft fullspäckad arbetsdag har jag flytt undan i lite annat kul som att vara inne på facebook och lyssna på Spotify.

Men igår hände det. Min kreativitet vaknade till liv igen. Jag var på ett intressant seminarium, men ändå inte fullt fokuserad. Rätt som det var sa föreläsaren något som min hjärna taggade i och helt plötsligt låg vårens utvecklingsarbete serverad framför mig. Det var inga nya tankar som kom, istället var det som om alla de splittrade olika tankar jag haft till och från de senaste veckorna, Spotify och facebook - kom samman och blev ett. Samma sak var det ikväll när jag var ute och sprang i den härliga vinterkvällen. Jag lunkade på och rätt som det var så dök det upp lösningar på ett jobb jag håller på med, utan att jag ens tänkt på problemet.

Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag kommer att sitta mindre vid skrivbordet, satsa mer tid på att inte prestera, utan låta hjärnan gunga fritt och bli öppen för det som kommer till mig. Det känns spännade.

Ukrainsk feministisk aktion!

Blev något förvånad när jag läste Länstidningen (Jämtland) idag. Artikeln handlade om det Ukrainska presidentvalet i söndags, men det dominerande fotot till artiklen bestod av fyra demonstrerande kvinnor från den feministiska organsiationen Femen.

Märkligt att de fick så stort utrymme - eller kanske inte. För de fyra unga kvinnorna står med bar överkropp med förtejpade bröstvårtor. Men nakenhet skapar ingen trovärdighet, det framgår av bildtexten. -"Våldta inte vår demokrati" ropade kvinnorna, som sade sig protestera mot "slutet för demokratin".

Hur ska vi kunna skapa någon förändring Hur vi än gör, så är det fel. När vi försöker debattera frågan på ett vuxet sätt, är det få som är intresserad. Forskningsresultat, som påvisar kvinnor och mäns olika villkor, ignoreras och när vi tar makten över våra egna kroppar och använder dom är vi inte trovärdiga.

Femens strategi att använda sina kroppar, vara snygga och coola, kanske inte är min grej av olika skäl, men för mig är det viktigast vilka frågor de driver! De verkar aktivt för att stoppa sexturismen till Ukraina och mot sex- och porrindustrin. Deras mål är att bli den största och inflytelserika feministiska rörelsen i Europa. Det går inte av för hackor.

Jag tror på Femen och tackar för deras kroppsaktion - annars hade inte Länstidningen skrivit om dem och jag aldrig fått vetskap om deras exsistens.

http://www.go2kiev.com/view/femen.html

På fel plats vid fel tidpunkt!

Nu har det hänt igen.
En 20-årig kvinna har blivit våldtagen. Överfallen utsattes hon för övergrepp av två män.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur männen tänkte när dem såg den ensamma kvinnan komma gående. Hade de resonerat om att de skulle försöka hitta något offer innan eller var det stundens ingivelse. Har dom våldtagit förrut eller var det första gången? Hur mår dom idag. Känner dom sig stolta och nöjda över sitt dåd, eller är dom rädda och känner skuld?

Naturligtvis kan jag inte heller låta bli att fundera över hur kvinnan kände det när hon såg de två männen komma gående mot henne. För hur många gånger har jag själv inte varit rädd för män, men kunnat dragit en lättnadens suck när de passerat förbi. Hon måste sett dom, kanske blivit rädd, men ändå inte trott att det var sant när de ryckte in henne i soprummet, fylld med skräck över vad dom skulle göra och smärtan över de dom gjorde.

Hur är det möjligt att det finns ett sådant kvinnoförakt, behov av maktutövning eller sadism
- kalla det vad ni vill - i vårt civiliserade samhälle. Vad är det som gör att en del män inte ser kvinnor som människor, inte bryr sig att hon är rädd och att det gör ont. Det är för mig obegripligt!

Beroende - inte jag!

Tänk som jag tjatat på de äldsta barnen om datoranvändning. Om hur lätt beroende de kan bli av spel som World of Warcraft och annat skit som finns på internet. För att inte tala om hur viktigt jag ansett det vara att umgås på riktigt och inte leva i en låtsas värld.

Sedan ett drygt år tillbaka är jag ansluten till facebook. Från början mest för att jag borde, men mer och mer för att det faktiskt är riktigt kul. Min man har också blivit biten, så nu är det lite andra tongångar därhemma. - Ni borde också ha begränsad tid framför datorn, säger sönerna och vi svarar - Vi har ju just satt oss och att det här är ju mer jobbinriktat, inte bara för nöjes skull.

Men idag har jag fått mig en tankeställare. Mitt facebookkonto är inte tillgänglig pga av webbplatsunderhåll. Jag kommer inte in på min sida och det har större inverkan på mig än vad jag trodde var möjligt. Jag känner mig lite utsatt - vad gör dom med min sida, vad händer. Jag är också irriterad och har svårt att koncentrera mig. Verkar lite som abstinens, eller hur.

- Nä ungar, jag är inte beroende av datorn. Jag gillar (läs älskar) facebook, Spotify, YouTube och Google, men det är något helt annat!

Att vara sann!

- När du blir intervjuad av en man, visa jävlar anamma, ha inte kjol, gör dig mer maskulin, håll tillbaka vissa sk. kvinnliga egenskaper som att tala om känslor och samarbete.
Det var de svar Lars Einar Engström fick av de kvinnor han intervjuade inför skrivandet av en karriärsbok. (Gårdagens E24 Kvinna)

Konsekvensen av föreställa sig för att få ett jobb, måste lätt bli att spelet fortsätter. Hur känns det då efter ett tag? Tänk om vi istället skulle våga vara mer sanna, inte bara vid intervjutillfällen, utan alltid!

Författaren Eckhart Tolle skriver om ditt inre syfte och om att finna din sanna natur. Han har fått mig att fundera mycket kring att vara genuin och sann, både mot sig själv och andra. De gånger som jag lyckas med det, känner jag mig befriad och glad. När jag sedan läste Bob Hanssons bok "Kärlek - hur fan gör man, blir det ännu tydligare. Vi är inte rädda för att inte få kärlek, vår rädsla består i att vi inte vågar ge kärlek - eftersom vi inte vet hur den blir mottagen.

Därför tror jag hellre på att vara den du är vid anställningsintervjun och att våga vara kärleksfull. En medföljare till Dalai Lama förvånades över att alla som mötte honom var så öppna och "nakna" oavsett om det var en tiggare på gatan eller en framgångsrik affärsman. Medföljaren kunde då inte låta bli att fråga Dalai Lama hur det kom sig. Till svar fick medföljaren att - Jag möter alla människor som om de är en kär gammal vän.

I boken "Livet, makten och konsten att vara sig själv "skriver Ebba Lindsö att "människans svåraste uppgift är att formulera vilket liv man vill ha". Hennes resa de senaste åren har varit oerhört tuff . Hon fick ett jobb pga av sina meriter, men hon passade ändå inte in. Budskapet var tydligt - byt klädstil, klipp håret, uttryck dig med mer pondus är bara några av de råd som hon fått genom åren. Men som vi alla vet, valde hon en annan väg. Och även om det har varit svårt så tror jag att hon känner sig som en vinnare idag.

En vanlig dag!

Lämnade på dagis där Aina och Marie tog emot våra små gullefjun. Åkte till Östersund för möte med Maria, Ekorrit AB för att diskutera mitt företag och framtida strategier. Fortsatte sedan till Anneli, Akupressurcentrum för en välgörande behandling. Innan jag fortsatte hemåt till Svenstavik slank jag förbi Gabriela, Turkos AB och köpte några naturvårdsprodukter. På vägen hem ringde jag Astrid, Svenstaviks Hockey och diskuterade ishallen i Svenstavik.

Hämtade sönerna vid skolan och skjutsade dem till frisören Emi, Salong Emila, Åsarna. Åkte tillbaka till Svenstavik och gick till Maria, Svensta Café - och anslöt till min kollega Marlene och kommunens ungdomskonsulent Kajsa, där de hade ett eftersnack med Mia Törnblom som hållit ett seminarium för kommunens högstadie- och gymnasietjejer under dagen.

Gick sedan till Mao Wen och Lumporn, krogen Draupner och åt en väldigt sen lunch. Där läste jag gårdagens kvällstidning och fastnade för debattören Angela Beausang, Roks, artikel "Män med makt föraktar kvinnor". Det gäller verkligen att inte bara se Göran Lindbergs svek, utan att detta är något som nästan är inbyggt i systemet och att det kräver ordentliga krafttag för att skapa en förändring.

Bedrövad tog jag nästa tidning, dagens ÖP, ÖstersundsPosten och blev lättare om hjärtat när jag läste på debattsidan om den nyutnämnda, gravida EU-ministern Birgitta Ohlsson. Hon kommer att bli bra, även om det är i en hel del frågor som jag inte delar hennes åsikter.

Efter småprat med Mao Wen om våra söners förehavande gick jag mätt och belåten tillbaka till mitt kontor, vinkade till min make som jag passerade och ska nu ta tag i lite kontorsjobb innan det är dags för föräldramöte i årskurs 6. Där ser jag fram emot att träffa både mammor och pappor.

Det är något som händer - trots allt!

I Jämtlands län har vi landshövdingen Britt Bohlin och länsrådet Pia Sandvik-Wiklund.
För första gången i historien är det två framstående kvinnor som representerar makten i länet.
Något har hänt!

"Självständig - tillsammans, respektfull - pionjär, genuint - vital.

Lever med framtiden nu och vågar bortom horisonten!"

Citiatet ovan är hämtad från Pia Sandvik-Wiklund beskrivning av oss jämtar.
En beskrivning som jag gärna identifiera mig med och som jag faktiskt tror att många kan känna igen sig i.
Pia imponerar på mig. Hon är kompetent, målinriktad, lyssnade och dynamisk.
Pia ger mig framtidstro. Hon tänker annorlunda och har mod.
Det är inte alltid det sker en förändring för att kvinnor tar höga positioner. Det är inte alltid de har ett handlingsutrymme - ibland kan det vara fullt upp att överleva!

Jag är övertygad om att Pia kommer har ett handlingsutrymme och att hon kommer att förvalta det väl. Vi är många som står bakom dig!

Grattis världens kvinnor!

Systematiska våldtäkter har blivit en del av krigets strategi. Allt för lite händer för att ändra situationen, det är dags att gå från ord till handling. Detta skriver Margot Wallström i tidningen Utsikter. Igår utnämnde FN-chefen Ban Ki-Moon henne till FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter.

Margot är en lysande stjärna och hennes ord om att skapa förändring ger hopp,.
Hennes förslag är konkreta och hon ger oss alla kvinnor uppdrag om att ta vår plats för att påverka. Fy fan vad du är bra!

http://www.utangranser.se/Best%c3%a4ll-material/Utsikten.aspx

Glad igen!

Jag tror på den lokala kraften och jag tror på kvinnor som organsierar sig för att skapa nya möjligheter. Ett lysande exempel på detta är den nybildade föreningen Olivia i Offerdal-trakten i Jämtland. I dagens ÖP Östersunds Posten, står det att läsa om deras engagemang och de är pålästa. "De gånger som BNP-tillväxten i regioner tagit kliv uppåt är när kvinnor får bättre ekonomi, tillgång till arbetslivet och egna företag. Vår bedömning är därför att ett ökat fokus på kvinnligt företagande i glesbygden kommer att ge positiv effekt på tillväxten i glesbygden, något som är avgörande i framtiden"
Jag kan bara hålla med. 2006 års statliga företagsstöd i Jämtlands län fördelades enligt följande; drygt 60 miljoner till företag, huvudsakligen ägda av män. Drygt 1 miljon till företag, huvudsakligen ägda av kvinnor. Visst vore det intressant att se vilken effekt dessa statliga stöd skulle få om kvinnor fick tillgång till hälften. jag är övertygad om att det skulle förändra rejält i branscher, skapa nya nischer och heltandra klusterbildningar skulel uppstå.

Kör hårt Olivia - jag tror på er och på glesbygden.

http://op.se/asikter/insandare/1.1756443?articleRenderMode=default

Besviken!

Det går så bra för en kär gammal bekant - från kommunpolitiken till regeringskansliet. Jag har följt henens resa med glädje och känt att det är så bra att hon finns på den nivån med sin kompetens och erfarenhet.

För ett tag sedan såg jag på facebook att hon gått med i gruppen "Stureplanscentern" och blev en aning förvånad. Men när jag häromdan såg att hon gått med i gruppen "På egna meriter" trodde jag inte mina ögon.

Att Johan Norberg skriver en krönika om könskvoteringens nackdelar i gårdagens Dagens Industri är väl en sak. Men att den som på Näringsdepartementets vägnar den 16 december höll inledningstalet på NRC:s* 10-årsjubileum och utanför manus uttryckte hur viktigt det är att fortsätta att förbättra gruppen kvinnors villkor, har gjort en total kovändning gör mig besviken. Att hon helt plötsligt kan tycka att all form av kvotering bryter mot grundläggande principer, om att fri- och rättigheter endast kan tillhöra individer och inte grupper, har jag svårt att acceptera. Men det ligger väl i tiden, vi har ju en jämställdhetsminister som inte är feminist, så det är kanske inte så trendigt med feminism nere på Stureplan.

* www.nrckvinnor.org

Jag är så glad, äntligen är jag arg!

I snart två månader har jag inte haft något engagemang, för några frågor. Ändå har det hänt hemska saker, tråkiga saker och även saker att glädjas åt. Jag har en tendens att vara antingen av eller på. Men den här gången har det varit av, så länge. Under julen kändes det OK att inte vara så aktiv, men hela januari har jag haft bloggångest. Särskilt sedan en kompis trixat så att jag ska komma med på bloggtoppar etc. Jag har försökt skriva, krystat fram några oengagerade texter som inte ens gått att publicera.

Men så hände det!

Ikväll när jag och hunden var på en löptur i månskent, -5 grader och nysnö kände jag hur jag retade upp mig, funderade vidare och kvickande till. Jag märkte förändringen för varje
löpsteg - från en försoffad tanke till en engagerad åsikt.
Min hjärna är återuppstånden!