Smolken i bägaren.

Idag är det fredag och både Vera och jag är fylld av förväntan. Den här helgen är det kalashelg. Vera ska på två sex-års kalas och jag ska gå på ett 50-års kalas. Det kommer att bli så kul!

Under lunchen på min föräldrainsats på dagis idag, blev det tal om dessa kalas. Då visade det sig att ett av barnen på dagis inte är bjuden på något av barnkalasen. Barnet frågade alla oss vuxna i tur och ordning - kan jag få gå på kalaset, och ingen av oss kunde ge ett vettigt svar. Barnet som bjudit in till kalas imorgon, satt bara tyst när frågan kom.

Det gör så ont i mig att se det här barnet som också vill gå på kalas. Varför är vi föräldrar så korttänkta ibland? Här måste vi vara vuxna och ta ett vuxet ansvar, annars medverkan vi till en form av uteslutning som kan upplevas som mobbing. Så hemskt kan det väl inte bli, även om barnet skulle var superjobbigt. Det är ju bara frågan om några timmar. Men för barnet som inte blir bjuden, kan den här känslan sitta i hela livet.

Så med en bitter smak i munnen ser jag ändå fram mot en rolig helg. Men på nästa dagismöte ska jag ta upp mina tankar om kalas och våra barn på dagis.